åldersnoja vid 21…
så har ännu en dag passerat..
har hamnat i en dålig svacka just nu, allting handlar om att hälsa på mormor och tänka på henne. jag får ingenting gjort.
allting känns så negativt och depremerande. hade varit ganska skönt och haft ett jobb så man lära gå och lägga sig om nätterna och kliva upp om mornarna..
idag när jag var ner och hälsade på mormor var hon så mycket bättre, hon sken upp när jag kom in och hon hälsade så varmt på mig med kramar och pussar. hon har till och med ätit några tuggor mat idag. jag blir så enormt glad!
när jag lämnade hemmet så sken jag som en sol, allting kändes så lätt och jag hade inte det där trycket över bröstet som jag har haft hela veckan..
I morgon ska jag åka till min kusin och träffa de små tvillingarna som jag ska vara barnvakt åt. ser verkligen fram emot att träffa dem, och då kan man inte vara annat än lycklig! =)
har funderat fram och tillbaka på det här med new york..
ska jag verkligen åka, vad blir bättre av att lämna det livet jag har nu och åka i väg och skjuta upp mitt liv i ett år å sedan komma tillbaka och då stå på ruta noll, utan lägenhet och utan extra jobb..
men samtidigt så är det nu som jag har chansen att åka som au pair, innan jag kommer på vad jag vill göra resten utav mitt liv, och innan jag får ett fast jobb..
om jag åker som planerat i februari/mars så kommer jag om allting blir som planerat, komma tillbaka till sverige igen i mars/april och då har man ju en enorm chans till sommarjobb. och förhoppningsvis så har jag då efter ett år kommit på någonting som jag vill arbeta med.
så varför ska jag stanna kvar här, när det enda som jag vet och verkligen vill här i livet är att se världen, resa, uppleva nya kulturer och lära känna nya människor… varför tar jag bara inte chansen, åker iväg, upplever new york, ser mig omkring, fungerar det inte så finns ju allting här hemma kvar, då är det bara att flytta hem igen, skaffa ny lägenhet, nytt jobb..
Jag är tydligen rolig, min vän ringde mig i dag och skrattade när jag berättade att jag har tänkt väldigt mycket fram och tillbaka angående new york och tanken på att åka som au pair.
han tyckte jag var så rolig som vid 21 års ålder tydligen redan har lyckats skaffa mig åldersnoja (enligt honom) och panik över vad jag ska göra i livet.. och det är nog faktiskt lite sant.. jag har ingen ro i kroppen, det känns som om jag faktiskt har lite panik..
jag måste nog lära mig lugna ner mig själv, men jag vill verkligen att någonting ska hända i mitt liv, jag vill inte plötsligt vakna upp vid 35 års ålder och inse att jag sitter där ensam och uttrökad utan att ha upplevt vad livet har att erbjuda.
jag borde börja meditera eller gå på yoga eller nå, för att hitta mitt inre lugn, min självkänsla.. försöka att bli lycklig i mitt eget liv och i mitt eget nu, öppna ögonen och se vad jag har, inte bara fokusera på vad jag vill ha..
”like soldiers march on
if we could make it trough the night
we’ll see the sun
march on..”